Diakonalt arbetet eller evangelisation?  (Demo)

 

Någon frågade oss en gång om Pannkakskyrkans arbete var diakonalt eller evangelistiskt inriktat. Förenklar man frågan från kyrkligt fikonspråk så var personens fundering om vi inriktade vårt arbetet på att möta sociala behov eller att leda människor till Jesus. Även om vi tekniskt sett förstod personens frågeställning så var det omöjligt för oss att göra en sådan uppdelning när vi såg på arbetet i Pannkakskyrkan. Visionen bakom arbetet föddes på gatorna ute i Uppsala sena helgkvällar i möten med många uppsala-ungdomar. I alla dessa möten var det just dessa två perspektiv som väckte hjärtat bakom Pannkakskyrkan. Vi mötte en värld full av sociala behov. Samtidigt mötte vi en värld där det fanns en längtan efter något mera, något större. Det var i spänningen mellan dessa poler som Pannkakskyrkan formades. Stammisarna och besökarna som kom förbi grillen varje vecka blev våra vänner, inte bara ”någon på andra sidan grillen”. De fick namn och ansikten. Varje vecka fick vi mötas kring frågor, tårar, glädjeämnen, frustrationer, framsteg – livet helt enkelt. Ibland gick livet framåt och då var vi glada för det, ibland tog livet några steg tillbaka och då delade vi den frustrationen och smärtan när livet för någon såg ut som ett bottenlöst hål. I mötet med människor så har det alltid varit självklart att vi kommer precis som dem vi är men samtidigt med en respekt för att vi är annorlunda. Därför har vår naturliga respons i mötet med personliga behov varit att möta människor med det vi är och har. Det har inneburit att många gånger i praktisk handling och medmänsklig omsorg finnas till hands. Men det har också inneburit att exempelvis erbjuda bön. Något som varit väldigt uppskattat. Varför? För att gemene man tror på bön? Nej. Kärleken är språket. Att uttrycka omsorg och närvaro ser väldigt olika ut beroende på vem man är. Men genuin och sann omsorg och kärlek når fram. Sedan att Gud faktiskt lyssnar och svarar på bön har för många kommit som en chockande överraskning (…också för oss haha!?!). Förbönen har i vissa fall blivit en så naturlig del av mötet med Pannkakskyrkan att ungdomar vi byggt relation med återkommande kommer och tar tag i en och vill att man ska be för något. Att dela hela livet med de vi möter har så klart också inneburit att vi delat med oss av det som är det dyrbaraste vi fått del av – livet med Jesus. Runt grillen så har den klassiska frågan alltid varit; ”Varför gör ni det här?”. Det enda ärliga svaret på det är ju på grund av Jesus. Ingen av oss skulle stå där om vi inte förvandlats av hans kärlek, så är det. Härifrån har många intressanta och ärliga samtal om livet och Gud tagit sitt språng. Men att bara prata och berätta om Jesu kärlek skulle vara att förminska evangeliet. Evangeliet måste inkarneras och bli kött. Hur kan vi endast berätta om Jesu kärlek när vi möter människor i behov? Om det är så att vi är Kristi kropp på jorden behöver Hans kärlek ta sig ett konkret uttryck genom oss som tror på Honom och bli synlig. Jesus drevs av barmhärtighet och mötte människors behov överallt där Han rörde sig – ibland på ett övernaturligt sätt (helande, befrielse etc.) och ibland på ett naturligt sätt. Jesus var närvarande när Han var med människor och såg människor precis där de var. Genom åren med Pannkakskyrkan har just detta varit en längtan och önskan att vara närvarande och möta ungdomar vi kommer i kontakt med just i den situation de befinner sig i. Både på ett individuellt plan, men också på ett kollektivt plan. Ibland har det skett diakonalt, ibland evangelistiskt för att använda fikonspråk. Men det är ju aldrig i de termerna vi resonerar när vi möter någon; ”hmm… ska jag möta personen diakonalt eller evangelistiskt??”. Vi bygger relationer, har roligt, är oss själva och där i vardagen, i de relationer som uppkommer och när vi ser olika behov, så delar vi med oss av oss själva och det vi fått del av så långt vi kan i respekt och i kärlek. /Samuel Lundström